Jag är dig tills jag ändrar mig

Jag sover nu. Det var länge sedan. Om ni är nya här eller har glömt tidigare skrivna inlägg om detta så kan jag göra en kort sammanfattning: jag kan inte sova ordentligt. Har inte kunnat. Nu kan jag det.
Det känns bra. Att gå från Ed Norton i Fight Club till Törnrosa är ett förbannat stort steg. Nu mår jag bra.

Jag fick paket idag. En möbel. Och en förstärkare. Det var kul. Jag tycker om att få saker. Jag känner mig som ett litet barn varje gång någon är i vårt rum, och jag bara måste få visa hur fint alla mina saker lyser när de är igång. Fånigt, men ack så roligt!

Igår var det Nobelfäzt. Det var...intressant. För det mesta var det en massa tråkiga tal som man önskar att man inte behövt lyssna på. Det hade jag visserligen inte, jag valde ju att gå dit själv. Ett tal var väldigt fint. Alexander höll ett tal till mig. Jag grät bara lite, fast efteråt, när ingen såg. Av glädje alltså. Så ingen misstar sig.

Jag har aldrig trott på det där med att älska någon så att det gör ont, men nu förstår jag det. Nu förstår jag det. Det är långt till Arvika, och mina pengar räcker inte till en tågbiljett. Hade de gjort det hade jag varit där i helgen. Jag sa ju aldrig till Anna att jag tänkte åka dit, det hade ju sabbat överraskningsmomentet, men samtidigt så vore det ju trist om hon hade haft andra planer. Men det är ju tanken som räknas, om man ska tro på vad de säger. Och jag älskar klyschigt. Det är ganska underbart. Aaa just det, det var Anna jag menade i början. Jag saknar henne. Massor. Så att det gör ont. Knasigt. Men ändå som klyschor, underbart. Det är nästan skönt att det gör ont. På något visst sätt.

Men eh, nu vet ni ju, så nu behöver ni inte fundera på vad jag har för mig. Om ni inte ville veta så har ni ändå fått reda på det. Om ni har läst vill säga.

Dagens tips: Det värsta som kan hända är att man misslyckas, och när man misslyckas lär man sig någonting, och om man har lärt sig något så har man inte misslyckats.
/Kristoffer