Alla kan inte heta Karlsson.

När man var liten och fick följa med och handla, då var det näst bästa att få sitta i vagnen. Kanske att få köra den. Jag minns hur jag hängde på kanten på vagnen och ropade på mamma och bad henne lyfta i mig. För det mesta fick jag öra hur farligt det var att hänga på kanten. Att vagnen kunde välta över mig och jag skulle klämmas under den. Någon enstaka gång fick man sitta där bland salladshuvuden och kaffepaket. Idag hatar jag de där vagnarna någon så ofantligt. Att behöva fylla dem med skit man inte behöver och får skjuta dem över affärernas gråa jävla golv. 

Det allra bästa i affären var att man ibland fick slå in koden när mamma skulle betala. 

Där, där, där och där, sa mamma och pekade på de små siffrorna. Ibland skrev jag fel med flit för att få trycka ett par gånger till. 

Idag slår jag koden så fort jag kan och skyndar mig iväg för att slippa svara huruvida jag vill ha kvittot eller inte. Dels för att jag känner mig otrevlig när jag svarar negativt på en ledande fråga, och dels för att jag verkligen inte vill ha kvittot. Jag vill inte se hur många kronor för mycket jag lade på tandkräm när jag kunde fått en billigare. Jag vill inte se att jag fick mängdrabatt på de två chokladkakorna jag köpte. Jag vill verkligen inte ha kvittot, tack.

I kväll har jag lyssnat på jazz. Träffat jasmin också, och Torch. Det var trevligt. 

Nytt färgband har jag köpt. Till skrivmaskinen. Och olja. Hon ska göras i ordning ordentligt på söndag. Om jag nu lyckas ta mig till rimforsa med frack och vinylskiva. Jag får se helt enkelt. 

Ja. Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet vad jag vill skriva, men inte om jag ska göra det. Eller, jo, jag vet att jag inte ska. Men det gör ingenting. 

Dagens tips: När vi faller, står vi starka för att resa oss igen.