Ja, jag är ju inte så bra på att blogga, så det är ändå fantastiskt att jag har lyckats hålla liv i denna sida i så många år. Vad det är för ett liv vet jag inte.
Jag har praktik nu, och får vara lärare på riktigt, men det bästa är att uppgiften vi har fått från universitetet inte är så krävande, så om kvällarna får jag vara författare, som jag vill. Det blev tydligt för mig för några dagar sen, att jag blir lärare för att ha något att göra medan jag skriver; det är något jag vill göra, men det är skriva jag egentligen gör. Det är en ganska viktig insikt, för då känns det som att jag skriver mer helhjärtat. Det är väl så det är.
Jag trivs bra med eget boende. Ingenting jag gör är tråkigt för någon som bor här, utan alla som bor här har jätteskoj! Det är aldrig någon som klagar på att jag väljer en dålig film eller att jag är i köket och gör te mitt i natten. Det är underbart. Men en katt vore mysigt.
Jag skriver fortfarande de där breven, de till andra sidan. Förra måndagen satt jag på kyrkogården i två timmar och pratade med en sten. Det var det mest terapeutiska jag gjort på flera år. Jag fick nya idéer om livet och allt vi gör här på jorden. Det var en fin och viktig stund. Jag ska åka dit ofta.
Man tänker alltid att det ska finnas mycket att skriva ju längre man väntar mellan inläggen, men så är det inte, nu vet ni det.
Dagens tips: Låt inte dörren slå dig på käften när du går.
Fred & kärlek
/Kristoffer
En katt är ett gemytligt sällskap. Ett samtal med en sten är lika så trevligt. Men det trevligaste av allt är insikten om att vad man än gör så finns det alltid tid till att njuta av stunden, njuta av framtiden och njuta av att trots att man tyckte att man ibland gjorde några misstag så spelade det egentligen ingen roll. För man är ju trots allt bäst. Åtminstone bäst. I alla fall för någon.
SvaraRadera