Jaja, på fredag ska jag ju tatuera mig

Under de senaste veckorna har jag ofta funnit mig själv halvt paralyserad vid skrivbordet med min tjocka pappersbunt framför mig. Jag försöker på något sätt få in i huvudet att jag har skrivit färdigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. 

Idag har jag ändrat de misstag som det tog en annan läsare att identifiera. Nu ska jag bara se till att boka in ett möte med den andra läsaren, sen ska mina sidor skickas ut till ett otroligt stort antal människor som får min framtid i sina händer. Jag vet inte ens vad jag hoppas på. Refuseringar kanske inte leder till mer än en axelryckning och ett "jaha. Nu har jag skrivit en roman i alla fall. Och tre personer har läst den." Jag funderar på hur mycket kämparglöd jag har i mig för det här. Jag har ingen aning om vad som väntar, och jag har ingen aning om hur jag ska tackla det som händer sen, vad det än må vara. Men jag fixar det nog. Mormor sa alltid att mina historier var bra och att jag skulle gå långt.