Sju och 23. Terror. Liv.

Jag sitter i köket med mormor. Vi har gått igenom hur hennes nya apparat fungerar, den som läser corren som taltidning. Hennes syn är inte vad den varit; hon kan inte läsa tidningen. Hon har fått en taltidning! Hon kan få nyheter igen. Alla problem är borta och allt är frid och fröjd. Mormor ber mig kolla upp en lampa på Ikeas hemsida. Min telefon är full av notiser: "han och hon är i säkerhet efter attacken i Stockholm." Attack? I Stockholm? Omöjligt. 

Jag är sex år gammal, och om drygt två veckor ska jag fylla sju. Mina föräldrar är och handlar och jag matar mitt marsvin Jane med morot, för idag har jag bestämt att hon har födelsedag. På Bolibompa visas en ko som kalvar och jag ser hur liv blir till. Allt är fantastiskt. Mina syskon leker och för liv i huset. Klockan blir 19:30 och Lilla Aktuellt börjar. Två flygplan har kraschat in i World Trade Center. Det kan inte vara sant. Människor kan inte dö nu. Nu, när jag har sett en kalv födas och jag ska snart fylla sju. Nu, när min mormor kan lyssna på corren som taltidning och om fem månader fyller jag 23. Vi får inte låta skräcken ta över. Vi får inte sluta kämpa för det vårt samhälle står för. Ingen ska få ta greppet om oss. Inte vår stad, inte vårt land.