Here's to new, here's to real

Har inte bussbloggat på evigheter. När jag gjorde det uppmärksammades det alldeles för lite för att ni ska förstå att det någonsin var en stor grej, men det är det. Jag älskar att åka buss. För det mesta får man sitta helt ifred utan att någon stör. Ett par gånger har jag tagit en kvällsbuss till Kisa och tillbaka, bara för att få sitta och stirra ut i den höstmörka natten och fundera på allt jag haft att fundera på för stunden. Alla de stunderna var 2012. Det var väldigt länge sedan, ändå kan det kännas som igår. Tiden är underlig. Livet är underligt. Det har precis börjat, och snart är det slut. 

Samtidigt som jag, er ödmjuke författare skriver detta, cirkulerar tre öl i kroppen på mig, och medelålders människor med minst lika mycket i sig, har bestämt sig för att dela denna stund med mig. Det är fantastiskt. Jag vill be chauffören stanna bussen så att jag i lugn och ro kan förklara för alla på bussen hur bra de gör allt, men efter tre öl är väldigt få intresserade av vad man har att säga, så jag låter bli det. 

Inatt ska jag för första gången på väldigt länge bädda ned mig i drömmar och rosa moln och flyga sjuttiotusen meter över jorden. Det är jag värd. God natt. 

Dagens tips: Hon är inget mysterium. 

Fred & kärlek

/Krisse