Blå stetsonhatt

Man kan skriva nästan vilka ord som helst. Den stora frågan är bara vilket som låter bra när man läser dem högt, eller tyst för sig själv, eller när man sjunger dem.

Ibland tror jag att jag fortfarande vill ha en blå cykel i födelsedagspresent. Det är ju den present som alla barn vill ha. Jag har fått massvis med cyklar. Köpt ett par själv också för den delen, men jag tror aldrig att jag har fått en i födelsedagspresent. Jag kan inte minnas om jag någonsin har känt känslan av att få en alldeles egen cykel. Jag minns cyklar. Nästan alla. Den lilla rosa med svarta streck på, som efterföljdes av en spygrön med liknande streck, den var lite större. Jag bytte min gröna cykel mot Rasmus Allards blå med pakethållare. Jag kan inte minnas att vi bytte tillbaka. Efter det hade jag en mountain bike. En silvrig med massa tuffa dekaler på. Den blev snart utdaterad. Då tog jag över mammas blå rex. Den var fantastisk. Sen kom Biltema-cyklarna. Åh, Biltema-cyklarna. Cykeln kanske är mer rätt. En svart comfort cykel. Inga växlar, men ack så bra. Sen hade jag den fram till förra sommaren, då jag med tillåtelse flyttade farfars Crescent Position från Luleå till Linköping. Det är utan tvekan den bästa cykel jag har haft.

Jag kommer inte ihåg när jag började cykla, men jag minns första gången jag cyklade utan hjälp. Det var på den rosa. Robban hade med hjälp av buntband fäst ett kvastskaft vid bakhjulet. Han sprang bakom mig och höll i pinnen längs halva Fårhjordsvägen, sen släppte han. Jag fortsatte hela gatan och vände och cyklade tillbaka. När jag stannade framför honom sa han ”jag släppte förut.” Jag tyckte det inte då, men nu känns det ju så jävla dumt sagt. Trodde han inte att jag märkte att jag cyklade mot honom, och att han inte var bakom mig?

Tyvärr är det inte mer än så jag minns av mina cykelbedrifter. Vissa skulle hävda att det här är mer än nödvändigt.

Idiot som jag är lägger jag upp detta, och hoppas att någon ska läsa det, och börja minnas sina egna cyklar. Jag tror att det är viktigt. Det är på de cyklarna vi gör våra första resor. Det är på de cyklarna vi ska ta oss fram på asfaltsvägarna och våga se vad som ligger bortom hemmets trygga vrår. Cykla bort från mamma och pappa och förhoppningsvis hitta tillbaka. Man ramlar och skrapar knät och försöker hitta hem så att mamma kan trösta. Kanske är resten av livet likadant. Kanske är cykeldelen bara förberedande för alla de gånger man ger sig iväg på äventyr och behöver komma hem till mammas trygga famn.

Det är svårt att förstå det mesta. Det som är svårast att förstå är varför jag har skrivit det här.

Konspirationer med förnuft.

Usch

Fred & kärlek

/Krisse