Min Aslan har lämnat mig. Lika hastigt som ett blodkärl kan brista kan en katt utveckla FIP. Det är just vad Aslan har gjort den senaste veckan. Han slutade leka och började ägna hela dagarna åt att sova. Idag åkte vi till akuten och fick diagnosen. FIP är obotligt. Hur mycket pengar man än har. Klockan 17:05 höll jag den mest fantastiska varelse jag någonsin träffat för sista gången. Nu vilar skalet av honom iförd en vacker röd sidenrosett under äppelträdet här i trädgården. Aslan själv går nu och väntar på mig i Nangijala. Hoppas jag. Aldrig mer ha honom sovande på armen. Aldrig mer vakna av att han nafsar på mina fingrar. 21/6-28/9 var han min bästa vän. Den som skulle hindra mig från att någonsin känna mig ensam, och nu finns han inte längre. Inte här i alla fall. Men det är lustigt. Vid fyratiden pratade jag med Malin om att livet var fantastiskt. Jag mådde bra. Men nu. Ingen Aslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar