3000 meter under marken lever vi, eller drömmer jag?

Jag brukar inte oroa mig. För min egen räkning alltså. För de jag älskar oroar jag mig Elsa tiden. Särskilt sen den dagen då jag insåg att alla människor jag älskar kommer att dö. Sen dess oroar jag mig hela tiden. Men det var inte det jag skulle skriva.

Jag brukar inte oroa mig, men idag vaknade jag 05:01 och insåg att om åtta timmar kommer jag stå inför den prövning som bestämmer hur mitt liv kommer att bli. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag vill, men inte vad jag ska. Jag vet inte om jag har sagt det, men om jag inte kommer in på Liljeholmen tänker jag skriva färdigt min roman. Max ett år får det ta, sedan ska jag befinna mig i Göteborg. Men hur hållbar framtid är det? Jag behöver en plan. Hur ska jag kunna bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv? Jag kan inte ens bestämma om jag ska ha dill eller gräslök i äggröran...

Dagens filosofiska slakt av gammalt ordspråk(eftersom jag inte kommer på något tips): Om ensam är stark är jag hellre svag och tillsammans.
/Kristoffer