Fyra dagar framåt

Jag tror att jag har börjat acceptera att jag står där jag står. Jag känner mig bekväm. Jag är lycklig. Jag mår toppenbra. Men jag kan inte undvika att känna att jag faller. För det gör jag. Jag har börjat släppa skolan. Fast jag lovade både mig själv och andra att det aldrig skulle hända. Sluta nu Kristoffer!! Skärp dig! Du får inte ge upp nu! Jag vill skrika. Skrika ut den där bubblan som innehåller allt det som har bott i mig så länge. Skrika tills det att den försvinner. Men jag är på livets fest, och på fester skriker man inte. Man ser glad ut och kommenterar andras framgång. Men jag har också nått framgång. Jag måste börja värdesätta det jag gör. Det sa en mycket klok människa till mig idag. "Du måste börja värdesätta det du gör, annars kommer du fastna i ett djupt jävla mörker". Det är nog sant. För att inte tala om att det är det bästa jag har fått sagt till mig på mycket länge. Men vi klarar det här. Jag och min sämre hälft: jag. No more melankolisk Kristoffer med ångest för framtiden. Hej då. Jag ska skicka honom i ett brev till mig själv om tre år. Då ska jag ta fram honom och läsa om hur han trodde att allt och alla gick emot honom. Och jag ska le. Skratta. Se hur långt jag har kommit. Jag ska fira min framgång. Annars kommer jag fastna i ett djupt jävla mörker.