Allt det jag har skrivit har haft en oerhört melankolisk klang. Jag har alltid skrivit om de drömmar jag haft och allt det jag trott varit utom räckhåll. Jag har skapat en drömvärld som tjänat som min episka Ziggy Stardust-saga. Sen träffade jag Nora. Framtidsdrömmarna finns kvar, hela tiden, men jag vet hur den ser ut. Hon är min episka saga om Jordens osäkra framtid och min väntande och snart räddande Starman.
Ett stycke utan referenser till en av Bowies plattor borde gå att få till... okej!
Jag är relativt öppen här; det känner ni redan till; de flesta av er i alla fall. Så här var det:
Jag har sjukt lite skäggväxt (det blir relevant snart, jag lovar), och för några dagar sen tittade Nora på de enstaka strån som pryder min haka och gjorde konstaterandet: "våra barn kommer ha anlag för rött hår." Bara den lilla rad, med innehåll som ligger ganska långt fram i tiden, fick mitt hjärta att sluta slå och slå tredubbla slag på samma gång. Men, vad vill jag egentligen säga med det här? Jo, att Nora fortfarande får mig att drömma om framtiden, men att jag vet något sånär hur min framtid kommer att bli. Det mesta jag skrivit har varit just drömmar och spekulationer, nu är det snarare gissningar om säkerheten. Det är kanske lite otydligt, men så ska det vara.
Imorgon börjar jag jobba på Hjälpmedelscentrum en gång till. Jag tycker om att börja arbeta där; det är därför jag gjort det så många gånger. Idag har jag köpt ett par tajta jeans och två tröjor.
Dagens tips: Smaken sitter i hålen.
Fred & kärlek
/Krisse
PS. Jag spelar ett par nya och många gamla låtar på Arbis 5/7. Kom dit vet jag!
DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar