fredag 6 maj 2016
Kånken
Jag har sett det nu. Det där som en nära vän sa en gång. "Jag tror att det kan vara kvinnor. Meningen med allt alltså." Jag åker tåg genom ett Sverige som badar i majsol och lyssnar på Club Zebra. Bredvid mig sitter Nora. Vi ska till Köpenhamn. Framför oss sitter ett gäng golfare och blandar sprit i statens Cola. Skrattar till ibland. Golfväskorna från Callaway skramlar på hyllorna. Ändå är det rofyllt. "Jag lämnar scenen och ger henne min hand" ekar medan min hand fattas av personen bredvid mig. Allt är vackert. Allt grönskar. Kvinnor är meningen med allt. Särskilt en.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänk på oss som inte får några då! Jag har mer måtta och behag än maj, vars gyllene sken gömmer sig i skyarna. Men ändå slits kvinnorna från mig som vårvinden som sliter bort knopparna på all växtlighet. Om all min skönhet skall skördas någon gång så gäller det att skynda sig, för den håller så sakterligen på att försvinna. Fan krille. Varför gör världen så här med mig. Varför finns det lurslynor.
SvaraRaderaDu har ett fantastiskt sätt att yttrycka dig min vän. Frågan är stor. Tyvärr så är det nog inte bättre än att man måste uthärda mycket. Sen träffar man henne. Helt plötsligt. Då har varenda sekund av helvete blivit värt det. Hon är värd det. Alltid. PMa mig. Snälla.
Radera