Det brinner vid Värtahamnen

Jag är hemma igen. Nästan i alla fall. Jag har precis lämnat Arlanda, och snart är monstret man kallar Stockholm bakom mig. 

Jag har sedan klockan tio i torsdags befunnit mig i Tornionlaakson. Närmare bestämt Puostijärvi, vars skönhet endast lyckats överträffas av två par ögon. Det är en utmaning må jag säga! och ändå besitter endast ett par av dessa ögon vetskapen om detta. 

Det har varit mulet och kallt. Jag har sett isflaken spricka och slitas iväg med vårfloden och möta sitt öde genom att krossas av sju ståljättar. Ett under som jag nu inser är oerhört svårt att beskriva med ord. 

Som vanligt har jag flugit till ARN-LLA och tillbaka igen. Som vanligt har jag i Luleå slagits av tanken att jag alldeles dör sällan träffar Alvin. Alvin, min vän som öppnat så många dörrar i mitt liv. Alvin, som indirekt hjälpt mig dit där jag är idag. Det är någon jag respekterar och tackar honom för. Alldeles för sällan dock. Men vid västkusten Alvin, då jävlar!

Imorgon väntar som sig bör en fantastisk arbetsdag på Hjälpmedelcentrum. Fy tusan så bra jag mår just nu!!

Dagens tips: Du har ingenting att förlora. Inte nu. Aldrig. 

Fred & kärlek

/Krisse