evighetens maniska manövrar avancerar

Även fast det inte alls är särskilt länge sedan så känns det som att det var evigheter sedan jag skrev sist. Det gör ingenting, jag får skriva när jag vill, även om jag inte vill det alls. Det blir för lite. Jag vill ju blogga. Massor, men jag har ingenting att skriva. Det händer för lite. Alla vänner har flyttat, förutom Jocke. Tror jag. Så längesen var det jag pratade med honom. Jag vet inte ens var han bor. Det är sorgligt. Det är ju de vänner man skaffar runt 17-20 man ska ha sen. Har jag hört. Jag pratar alldeles för sällan med folk i detta fack. Tyvärr.

Jag har börjat skriva igen i alla fall! Ett par låtar och en hög med...dikter? Poesi? Gnäll? Det känns skönt. När jag i november 2013 bestämde att jag inte längre kunde haka upp mig på Hon som for till England (we're gonna need a name for her) och skrev den sista låten till henne dog allt. Det var kanske därför jag skrev under nästan fyra års tid. När jag var färdig med henne var jag färdig med allt. Men nu har jag börjat skriva igen så att ni kan få fler halvkassa vispopsdängor att inte lyssna på. Jag mår bra nu. Jag mår bra nu. Lovar.

Dagens tips: Ibland behöver vi alla en blomma.
/Krisse

Ps. Vill ha sommar, vin, Västervik och Victor.