En ondskans plats

Idag har jag gråtit. Mycket. Jag har gråtit lite mer vid vissa stunder och mindre vid andra, men sen klockan halv 11 har jag haft tårar i ögonen oavsett. Jag har gråtit för att jag har varit på den hemskaste plats jag har sett. Jag har gråtit för att jag befann mig på en plats där inte en uns av mänsklighet existerade. En plats där man tyckte sig vara överlägsen andra. En plats där man försökte få världen att se ut så som man fått sagt att man egentligen ville. En plats där tusentals människor dog. Jag har varit i Sachsenhausen. 

Jag fick stunder då jag själv gick runt och tittade på utrymmen som närmast påminde om vanliga kaklade badrum. Inglasat bredvid fanns texter om vilken metod man använt just här. Nackskott, hängning, gasning, arkebusering. Jag såg rum där man förvarade lik så länge, för att ugnarna var fulla för tillfället, men om en halvtimme skulle man kunna trycka in fler. Jag såg ugnarna. 

Jag vet inte vad som hände med mig innanför de där murarna, men det känns i hela kroppen att jag har sett något ingen borde se. Även om alla borde se det. 

Det som hände var värst, för det är det sista ordet på skalan om illa, även om man vill beskriva det med andra hemska ord. Folk avrättades för att de var dem de var. Ingen ska någonsin känna att man är "fel". Därför får vi aldrig sluta berätta för våra barn, aldrig sluta läsa böckerna, aldrig sluta se på bilderna, filmerna, monumenten, breven, tavlorna, ingenting. Vi får aldrig glömma.