Jag och Amanda var på Winnerbäcks konsert. Det var bra. Trevligt. Det känns som att vi äntligen är över det där jävla farthindret som vi har trilskats med så länge. Det känns bra. Jag vill inte prata sönder det, så vi lämnar det där.
Det har säkert hänt andra saker mellan fredag och idag, men ingenting värt att nämna. Tror jag inte. Jag har nog mest varit stressad. Så vi lämnar det också.
Idag stod jag på Stora torget och väntade. Väntade på att lyftas upp till skyarna igen. Hela torget låg i skugga, förutom delen mellan Filbyter-huset och det där andra. Det med Mörner och George. Där låg solen, och där kommer hon. Anna. Min Anna. Som jag har saknat så mycket. Saknat så mycket att jag har haft ont i hela kroppen. Aldrig har en omfamning gett mig så mycket. Jag kan inte beskriva det så att någon förstår, tro mig, jag har försökt i huvudet hela dagen.
Hur som helst så gick vi till Babettes och drack kaffe och pratade. Om hur våra liv ser ut nu, och hur de kommer att se ut. Det var fint. Resten av tidens gång hade lika gärna kunnat skrotas, så perfekt var den stunden. Jag kom att tänka på att hon åker igen. Vem vet hur lång tid det tar innan jag får träffa henne igen? Så jag grät, i vanlig ordning. Sen drev vi runt. Jag unnade mig skivor, hon unnade sig örhängen. Sen skildes vi.
Jag spelade. På Statsmissionens café. Det gick bra. Punkt.
Imorgon åker jag till Norrland. Då får jag träffa farfar. Längtar lagom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar