Jag vill och vill inte se på när du klär av dig

Jag hade precis något jättedjupt i tankarna. Men jag glömde bort det. Men den började som de flesta sådana tankar: ibland tror jag att jag...

Ibland tror jag mycket tror jag. 

Nu vet jag!! Vi tar om inlägget! Det börjar här:

Ibland tror jag att jag skulle behöva en psykolog. En riktig. Skinnsova, avgift per timme, Neutons Vagga, vattenkaraff och inte minst ett inramat diplom som styrker att personen är bra på att lyssna på folk. En sån psykolog. 

Jag brukar säga att jag hellre än att gå till en total främling och betala för att denne ska låta mig prata utan att själv vilja avbryta och berätta om sina liknande problem. För så är det ju, för det mesta, att när man pratar med någon pga man måste prata av sig lite denne vill flika in med sina egna bekymmer. Jag avbryter också i såna situationer. För att uppleva en dialog. Förutom Fsia. Hon avbryter aldrig. Vill jag höra något från henne måste jag fråga ergo jag avbryter inte henne. Jag saknar henne. Saknar den människan som lyfte mig ur mitt hål, gav mig en ficklampa så jag hittade hem. Jag saknar den jag var då också. Tror jag. Mest för att det är så länge sen, och lite för att jag inte minns hur jag var. Det var länge sen. Ett och ett halvt år sen. Kanske två. Men i har ju annat för oss. Hon gör...någonting. Jobbar säkert och jag sitter isolerad. Nu är jag utanför huset för första gången på tre dagar. Så nog är vi upptagna alltid!! Men sen, i höst. Då kommer vi säkert ses. Någon gång. 

Dagens tips: Om din kompis heter Alexander så har han säkert rätt. 

/Kristoffer