Enter the World of The Godfather

Jag älskar min familj. Massor. Det gör jag. Men ibland(nästan varje gång)när vi är fler än tre åt gången blir det så intensivt och så mycket ljud att jag nästan vill hoppa. Det är inte ert fel, det ska ni aldrig tro, det ligger helt hos mig. Min lilla fobi för människor. Min sjukdom. Min ångest. Min rädsla för att ögon från någon som inte existerar ska granska mig och besluta att jag inte håller måttet. Att jag ska bli dömd. Dömd för att jag lever när andra inte gör det. Det äter upp mig. Det har blivit värre. Jag borde verkligen försöka lösa det här. Det måste gå på något sätt. Men det finns stunder då jag trivs med ögonen. De icke existerande ögonen. Stunder då jag trivs riktigt bra. Men för det mesta gör jag inte det...

Jag tror att folkis kommer bli en bra plats att starta om på. Jag har mitt nya liv, mina gamla problem är lösta och det mesta är bra. Men mycket psykiska saker spökar fortfarande. Jag tror att lösningen kan finnas så nära som i Rimforsa. Och på måndag åker jag dit. Men vad blir jag för typ av människa utan de egenheter som på riktigt gör mig till mig? Jag är lite rädd. Jag ska bo 30 minuter hemifrån, och jag är rädd. Rädd för att förlora mig själv. Genom att ändra på allt jag vet. Men vad vet jag?

Jag kanske bara tänker för mycket. Det brukar vara så. Jag ska nog sluta med det. Ja. Det bestämmer jag nu. 

Dagens tips: Ta inte reda på vilken planet du kommer ifrån. Lev på den du är på. 

/Kristoffer

Ps: Jag ska till England i november. Det bestämde jag idag. Jag kommer missa mitt brorsbarns dop. Men då framstår jag som den coola rebelliska farbrodern. Ds.