ur hjärtats djup: En ko i frack är fortfarande ett däggdjur

Jag ska inte skriva det här egentligen. Men jag vill det. Dels för att det var länge sedan jag skrev något viktigt och dels för att jag mår bra. Det är väl det jag vill dela med mig av. Att jag mår bra. Det går bra nu. Boken, skivan, vänskapen, typ det mesta. Men lite brist på kärlek är det allt....(!!!)

Skivan. På lördag kommer singeln. Jag har väntat på den sedan 2008. Jag började jobba på den 2010. Sen skrev jag nya sånger, planerade nya singlar, släppte aldrig någon. Nu har jag jobbat. Som fan. Ändå är jag knappt halvvägs till mållinjen. Men singeln. Det kommer bli najs. Det känns bra. Helt jävla fantastiskt rent ut sagt. Ska jag skriva resten av planen? Ja. Då har vi alla något att se fram emot. Singeln på lördag som sagt. Ep i oktober. Platta i december. Plattan leder mig raskt in på nästa ämne: vänskapen.

Jag träffade Anna i tisdags. Det var...nästan magiskt. Det var länge sen jag saknade någon så mycket. Om jag någonsin har gjort det... jo! En gång. Men det tar vi inte nu. Jag vet inte vem som är gladast över singeln, jag eller Anna. Det är väl ganska lika kanske... Men det blir najs!

Boken!! Jag har skrivit så. jävla. mycket. Helt sjukt. Och det börjar bli lite läskigt. Mest det här med att jag börjar skriva och snart har jag flera sidor fyllda med karaktärer som jag vet allt om. Även om jag aldrig tidigare har tänkt på dem. Ganska stört. Väldigt stört.

Var det något mer? Det kanske det inte var... Förutom att det går bra nu. Och känns bra. Lite bättre kunde det ju vara, men det kan det väl alltid? Hur bra det än är kan det alltid bli bättre. Människans habegär. Sjukt egentligen. Vi borde inte vilja ha så mycket. Jag vill ha en skrivmaskin. Och ett piano. Tusch...