Ni kanske har svårt för att tro det, men någonstans djupt inne i min inrökta, halvt alkoholiserade och närapå totalförstörda författarhjärna rör sig någonting. Ibland krävs det en enorm hög av handskrivna pappersark för att jag ska kunna förstå det själv. Sedan min återfödelse har jag gått omkring och varit övertygad om att inget av det som hänt innan inte betyder något längre. Att endast det bästa fanns kvar. Jag hade rätt. Till en början kändes det dock som att jag hade förlorat den människa som betytt mer för mig än någon annan. Först nu har jag insett att denna människa ha låtit mig vara en del av det mest dyrbara en människa har. Eller så är det först nu denna människa har. Låtit mig vara en del av det. Hur som helst har det fått mig att inse att jag aldrig kommer förlora henne. Och det känns najs.
Imorgon ska jag spela. På l'Orient. Kom gärna dit och ta en bira. Bjud gärna på en också. Det blir bra!
Jag överväger stark att stanna uppe hela natten och fotografera soluppgången. Jag skulle behöva sätta ett ansikte på adjektivet "vacker". Även om jag tror att jag redan har gjort det. Soluppgången ska vara fin. Har jag hört.
Nu tänker jag återgå till min baguette med cream cheese och rostbiff. Så hörs vi. Eller ni hör. Mig. Imorgon. P l'Orient. Klockan 1900.
Dagens tips: Om man lämnar dörren öppen kan man släppa in ett barn i fabriken.
/Kristoffer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar