Skviken skvik skvik skvikare

Känner att alla studentpresenter rinner ihop till en enda jättestor. Eller aaa, tre av dem. Vinpavan(som jag fick av Mattias och Cecilia)ska drickas ikväll och jag kommer förmodligen gråta eftersom att jag med kameran(som jag fick av mamma och Janne) kommer kunna fotografera Lars Winnerbäck från den privata loge Kristian har ordnat åt mig till turnépremiären. Känner att det blir najs. Angående pavan:

Jag känner att det här livet snart är över. Det förra fick ett bra avslut. Hur minns jag inte. Men jag minns att det var ett bra avslut. Det här livet kommer avslutas med en megafylla. Vet inte varför men jag känner för att bli full.full.full ikväll. Det blir kul! Imorgon blir det att packa och sedan åka till Väderstad för midsommarfirande. Fast på fredag då. Midsommar alltså. På lördag åker jag. Till mitt andra hem. Tornionlaakson. Längtar. Massor. Till fjällen, skogarna, sjöarna, forsarna, älvarna, renarna, björnarna, hjortronmyrarna, dalarna, bergen, de nattliga fisketurarna och framförallt farfar. En vecka är alldeles för kort tid. Men jag behövde lite tid här innan jag åkte. Så blev det. Men nästa år ska jag vara hela.jävla.sommaren. Juni-augusti. Kosta vad det kosta vill. Jag kan säkert jobba där. Eller låta bli. Det beror på vad man definierar som jobb. Eftersom jag tycker att jag jobbar när jag skriver så antar jag att det inte borde vara något problem. Men jag skulle ju inte få betalt. Får försöka fixa i järnhandeln. Eller på Ica. Eller någon annanstans. Kan man fixa sommarjobb för nästa sommar redan nu? Eller kommer de skratta åt mig? Sånt man märker.

Fy tusan vad gott det luktar här! Har en lammfiol liggandes i ugnen. Lite mer än en timme har den legat där fylld med vitlök. Fyra timmar ska den ligga totalt. Det kommer bli så himla gott!! Hoppas jag. Annars blir det väl nudlar. Eller pizza.

Men då så. Jag antar att det här är farväl. Inatt kommer jag att återfödas. Förra gången var det ganska jobbigt eftersom jag inte hade en aning om vad som väntade mig i det här livet. Men det blev bra. Så inatt kommer det nog bli enklare. Jag har för mig att jag grät sist. Men inte inatt. Jag är inte rädd för det. Inte alls. Det är nog till ganska stor del Emmas förtjänst. Varför vet jag inte. Jag har aldrig delat med mig av mina erfarenheter av att slita ut den sämsta delen av min själ, lägga den mot en sten, slå och sparka den blodig och sedan lämna den där för att gå hem, lägga mig ner och låta tomrummet av dennes närvaro fyllas av en ny starkare och vackrare själ. Men nu har jag delat med mig. Det känns skönt. Frågan är om någon kommer att förstå. Det tvivlar jag starkt på. Kanske just Emma. Hon förstår ju till och med mina dikter. Jaja.

Vi ses i nästa liv! Eller aaa, mitt nästa liv!

Ps: I augusti släpper jag min singel. Men säg inte till någon!
Ds.

Dagens tips: pars corde meo semper pro vobis percute
/Kristoffer