Fåglarna sitter i ett träd bredvid och sjunger sina vackra sånger. Det är det enda som påminner mig om att jag är i verkligheten. Ni vet vad jag menar. Det där händelseförloppet som man önskar var en del av en mardröm. När man inser att det var mitt fel att förintelsen ägde rum. Mitt fel att Romeo inte fick Juliet. Mitt fel att Elvis, Joe Strummer och Michel Jackson är döda. Mitt fel att folk dör i tredje världen. Till mamma: var inte orolig. Imorgon(söndag) kommer jag att berätta allt för dig. Så oroa dig inte för mig.
Jag antar att man inte ska önska att saker aldrig har hänt, utan snarare ställa sig frågan "varför hände det?" Det är nog det klokaste. Men vad vet jag? Jag har garanterat minst 2,4‰ blodet just nu. Alkohol menar jag då. Då är det svårt att ta mina blogginlägg seriöst. Men det här är seriöst. Dödsseriöst. Men jag är bara en dansare. En dansare i någon annans show.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar