När jag ser er nu är det som om vi aldrig känt varandra. Som om allt det vi upplevt tillsammans aldrig ägde rum. Jag antar att det hände så mycket hemskt att vi vill glömma. Men allt det som var bra? Alla somrar vi hade tillsammans? Spelar de ingen roll längre? Särskilt minns jag vår näst sista sommar. När vi äntligen fick ge igen. Ge igen för allt vi fått stå ut med. Det var en fin sommar. Även om vi synade andra elakhet med samma kort. Det fanns stunder då jag var rädd. Mest för att förlora er. Det tror jag nog att jag har gjort nu. Vi är inte samma människor som vi var då. Vi passar inte ihop på samma sätt som vi gjorde då. Nu låter det som att vi hade en uppväxt lik Sleepers, Ondskan eller Girl Next Door, men saker känns olika för olika människor.
Ibland saknar jag er. Ibland inte. Ibland funderar jag på att ringa upp er allihop. För att höra vad ni sysslar med. Men vad skulle det vara bra för?
Nej. Det där lät ju sjukt deprimerande. Det är det inte! Jag kom bara att tänka på alla bra minnen. Nu ska jag lyssna på gospel. I en kyrka. Två saker som jag inte vanligtvis beblandar mig med. Men vad gör man inte för sina vänner? Det är säkert jättebra!
Kvällens tips: Lyssna på sorgsna sånger, då inser man hur fint man har det.
/Kristoffer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar