Jag lutar mig bakåt och dricker en dag

De är såhär i efterhand jag börjar fundera på om jag skrev om att jag inte alls tycker om människor. Gjorde jag det? För jag gör det inte. Tycker om dem alltså. Jag vet inte varför. Men det känns som att alla människor jag möter på bussen, på stan eller står bakom i kön på Ica vill mig något illa. Paranoia kanske man kan kalla det. Jag är ingen expert på psykiska termer, men det är nog paranoia. Jag vill bara kalla det obekvämlighet. Jag är just det, obekväm. Till vardags menar jag. Fan om man inte skulle ta och gå i lite terapi ändå...