Ta det som är ditt så tar jag resten

Mänskliga hjärnan är underlig. Minns du att du sa det till mig en gång? Det var rätt längesen nu. Nästan två år sen.

Minns du den oktoberkvällen förr året, när jag spelade på Elsas Hus? Du såg fram emot att höra lite musik som skilde sig från allt annat. Men du fick förhinder. Jag spelade fyra sånger den kvällen, alla var till dig. Så det slutade med att du bara fick höra en. Den som bar ditt namn i flera månader. Sen blev den klar och fick heta Allt Som Du Vill Ha. Jag spelar den ibland. Ute och så. Då tänker jag lite på dig. Föreställer mig att du sitter där i publiken och lyssnar. Men så är det inte.

Du kanske tror att det här är en inlägg om att må dåligt. Men där har du fel. Det är bara så jävla bra. Jag saknar dig bara lite mycket ibland. Nu fick hela världen veta det. (I alla fall den lilla majoritet som läser bloggen).

Om jag hade haft din adress hade jag förmodligen skickat ett brev, men det här är det bästa jag kan åstadkomma i nuläget.

Någon dag kommer du sitta där i solen och kasta smulor åt duvorna och försöka lära mig att dricka kaffe igen. Kanske inte i december, kanske inte nästa år, men någon gång ska vi fan se klart Inception, det lovar jag!
/Kristoffer