En jävligt pissdålig resa

I sex år har jag väntat. Jag har väntat på berättelsen om Bilbo Bagger. På filmen som skulle förändra och förklara allt. Sen 2006 har jag minst tre gånger om året sökt efter rykten, info och nyheter om filmen.

Idag var alltså dagen då jag skulle få se den. The Hobbit. Hela dagen har jag gått runt med en klump i magen med vetskapen om att ikväll ska jag få se den!!

Det började bra. När Concerning Hobbit's drog igång och Bilbo börjar berätta sin historia. Då grät jag. Jag grät för att det var så fint. Jag kände att nu kommer allting bli perfekt. Men så fel jag hade.

Strax efteråt insåg jag att allt var fel. Karaktärerna, replikerna, miljöerna, vapnen. Jag tog det med en nypa salt och tänkte att det inte gör någonting. Sedan började saker som inte alls händer i boken att hända. Och vissa saker har bara ändrats. En lönndörr i bakre väggen blev en stor fallucka som tog upp hela golvet var bara ett smakprov.

När sällskapet lämnade grottorna började jag gråta igen. Jag insåg att manusförfattaren kan omöjligt ha läst Bilbo. Allt var fel. Jag har aldrig någonsin blivit så besviken som jag blev ikväll. Och jag har blivit väldigt besviken. Många gånger. Men aldrig på det här sättet. Boken blir aldrig densamma. Fy fan.