Om sanningen ska fram

Det här inlägget kommer skilja sig ganska mycket från alla andra. Som ni säkert har fattat vid det här laget så handlar den här bloggen främst om mina "musikaliska framgångar". Det här inlägget kommer fungera som en slags terapisession/bekännelse/hjälp. Jag har ägnat sedan strax efter tre till att umgås med Fröken Speciell. Först fikade vi och pratade båda ut om våra funderingar och tankar. Det var fint och jag tror att vi båda var i behov av det. Sen tog den förmodligen längsta promenad jag någonsin haft med någon annan än mig själv. Då gick vi djupare inpå varandra, och i nuläget känns det som att jag känner henne bättre än någon annan. Visst, jag vet inte vad hennes favoritmat är och jag har ingen aning om vad hon har för färg på tapeterna i sitt sovrum, men ändå känner jag henne som om hon vore en del av mig själv. Jag känner att jag kommer sova bättre inatt än jag gjort hela förra året, och allt hon har gjort är att lyssna. Men det var till stor hjälp. När vi stod vid resecentrum och väntade på bussarna sa jag bytte vi ord som jag aldrig kommer glömma bort:
(OBS! Dialogen är redigerad för allas säkerhet!)
Jag: jag vill göra något drastiskt. Någon som ingen skulle förvänta sig. Något som nån aldrig skulle sätta i meningen "jag trodde aldrig att Kristoffer Hermansson skulle...". Men jag har inget exempel. Jag vet inte vad människor runt om mig tror och tänker om mig.
Fröken: jag trodde aldrig att Kristoffer skulle *** *** * ********, och nu har du det. Och det är fint, jag gillar den nya Kristoffer.
J: jag är lite rädd för honom. Jag ve inte riktigt vem han är....
Vi bryter där. Det här blivit mitt absolut längsta inlägg någonsin, men nu känns det bra. Jag vet inte varför, det bara gör det. Tack för att du finns Fröken Speciell I Allt, du är fan bäst!