Nu så!

Jag talade osanning här på bloggen för ett tag sen. Jag sa att där idéer blir verklighet va färdig. Det trodde jag att den va, sen skrev jag om den. Men nu jävlar är den klar! Ni kommer så fett att få höra den på Katapulten! Synd bara att bandet inte har hört den... Det får vi ta och fixa. Jag tycker fortfarande att världen är elak mot mig, den vägrar ge mig nya saker att skriva om. Eller så är det Linköping... Om jag hade haft pengar hade jag från och med imorron eftermiddag suttit på ett hotellrum i Göteborg och skrivit på nya saker. Eller ska man fortsätta att skriva deppiga depplåtar med texter som ingen förstår och aldrig kommer lära sig att sjunga med i? Jag vet inte. Sitter här med någon slags panikångest över att folk kommer tycka att musiken är skit och att texterna bara är plast. Jag vet inte, men jag tror att jag på något sätt stänger in mig i mig själv och hindrar mig från att se omvärlden. Som ett barn som ler på utsidan men skriker inombords. Kan man söka hjälp för sånt? Borde man göra det. Att bara gå och vänta på undergång, är det ett liv? Och vilken typ av liv är det? Är det värt att slänga bort sin ungdom för att vara rädd för att prata ut med människor? Nu när jag skriver det känns det som om jag behöver gå till en psykolog...